För 25 år sedan skrev Michael Jackson och Lionel Richie låten "We are the world" för de svältande i Etiopien. Nu har den kommit i en ny tappning med artister som Pink, Miley Cyrus, Lil Wayne, Celine Dion och Jason Mraz.
Det är Quincy Jones och Lionel Richie som har samlat ihop artisterna för att spela in versionen som kallas "We Are the World - 25 for Haiti", videon visades för första gången på invigningen av Vinter OS. Såhär ser den ut:


Alla intjänade pengar på den nya låten kommer att gå till de behövande i Haiti efter jordbävningen.

Bildkälla: tv4.se

Jag fick som sagt mina böcker från bokus för några dagar sedan. Jag har börjat läsa på The Notebook och jag köpte den eftersom filmen är en av mina favoriter.

Böckerna brukar ju oftast vara bättre än filmerna och därför beslöt jag mig för att köpa boken.
Läser man boken innan man sett filmen så målar man ju upp personerna och platserna i sitt eget huvud. Men nu är det tvärtom då jag istället skildrar boken från det jag ser i filmen. Ryan Gosling ser jag direkt som Noah men det tog mig ett tag innan jag såg Rachel McAdams som Allie. Jag är nu på sidan 79 och på sättet som Nicholas Sparks skriver stämmer inte överrens med boken, trots att det ändå gör det. Det är väl ordningen som känns lite fel.


Det som jag tycker är intressant är att läser man boken efter filmen så får man veta vad som hände mellan scenerna, de små detaljerna som inte får plats i filmen. Jag har ju inte kommit så långt i boken än men jag ser med förväntan fram emot mer upplevelser och tankeställare undertiden som jag läser boken.

Jag tror att jag föredrar att läsa boken innan man ser filmen, om boken har blivit en film vill säga. För trots att man ser fram emot att se en filmatisering av en bok och längtar efter filmen och sedan blir besviken när den inte alls är som boken så är det bättre att få måla upp sina egna bilder än att läsa boken och tänka på filmen undertiden.