Hur vet man vad äkta vänskap är? Måste man finnas där i vått och torrt för varandra och är vissa vänskaper extra viktiga att slåss för?

Är det värt att slåss för en vänskap där man har fått höra att "den enda jag bryr mig om som kommer och besöker mig är..." (vill inte ge ut några namn) när man sagt att "men då kommer jag och hälsar på när du bor där" och när samma person väljer andra kompisar att umgås med istället för den personen som fyller år?
Visserligen hade h*n tydligen lovat de andra men sagt långt innan att vi ska ut och dansa och ha det kul när jag fyller år...

Jag är trött på att komma i andra hand eller kompisar som glömmer bort min inflyttningsfest osv.

Är dessa kompisar värda att behålla? Är vänskapen värd tillräckligt för att fortsätta kämpa?
Jag är inte så säker på det...

Den 18 April (en söndag i år) fyller jag 23 år och det här är en del av det (konstiga) jag önskar mig:

• En ukelele
• en röd vägg (svart eller vit går också bra)
• ett minipiano (finns såna)
• tid med mina vänner
• sällskap till New York (safariresa eller till norrlands djupaste skogar)
• en golden retriever
• polaroidfilm 600
• något någon gjort själv
• en stor spegel med guldram
• en lysande jordglob (en vanlig blå sådan)
• annat som inte går att köpa för pengar
• digital fotoram
• Ragdoll / Helig birma
• ett minitimglas
• polaroidalbum
• ansiktsfärg (från panduro)
• Diana mini, finns här Kommer jag på något mer så läggs det till här. Länk till inlägget finns i sidmenyn.

I maj förra året flyttade jag hem till mamma igen. Jag gjorde det för att spara pengar då jag skulle börja på en skola i Åsa. Augusti kom och jag flyttade till Åsa men blev bara kvar i 5 veckor. Så jag flyttade hem till mamma igen och har bott här sedan slutet av september.
Anledningen till att jag inte har flyttat härifrån än är för att tanken är att jag ska komma bort från Motala. Men vet man inte vad man vill göra riktigt så är det svårt. Fast det bästa vore att flytta härifrån så fort som möjligt, om inte för min skull så för min mammas fulla sinnes bruk =P

Alla mina saker finns i ett förråd och vissa saker har jag givetvis i det rum jag bor i. Jag bor i "matsalen" så jag har ett halvt rum att röra mig på och såhär ser det ut för tillfället. Har försökt att grönifiera det lite då jag inte gillar blått. Så färger på både golv, väggar och möbler passar inte ihop men det duger för mig :)

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Kanske är det här inlägget tillfällig sinnesförvirring men jag trodde inte att jag brydde mig sådär jättemycket. Men det gör ont. Jag vet inte hur det kunde bli såhär, kanske för att jag flyttade men är det då riktig vänskap om allt förändras för att någon vistas på annan ort?

Jag vet bara att det har känts konstigt från första början efter att jag kom tillbaka. Eller kanske är det så att jag alltid är den som är utbytbar...
Det är ju inte så att det har hänt förut. Historien upprepar sig själv.

Blev ett litet "ledsamt" inlägg det här. Men jag kommer snart
tillbaka med bilder för nu ska jag ut och fota!

Jag måste sluta hoppas, tro och se fram emot saker och ting. Speciellt, om inte alltid, när det är andra människor inblandade. Jag måste sluta tro att allt man planerar inträffar för i slutändan så blir man bara ledsen och kanske lite besviken iaf. Oftast inte på personerna inblandade utan för själva orsakens skull. Ser man fram emot något som sedan inte inträffar så är det självklart inte så kul. Oavsett orsaken till att det planerade blir inställt.

Jag brukar alltid vara den positiva Johanna. Allt ordnar sig i slutändan. Jag hade en period för kanske 7 månader sedan där jag inte var så positiv. Det var bland det värsta i mitt liv för lite av mig försvann under den tiden. Och nu börjar det hända igen.
Om jag inte är positiva Johanna, vem är jag då?

Vill man göra något så får man göra det själv
Då har man bara sig själv att skylla om hoppet dras bort..

För att klargöra lite extra så är jag alltså hemma i Motala igen. Här kommer jag stanna ett tag då jag kommer att börja jobba på mitt jobb igen den 12 oktober. Det känns ju inte så kul nu när jag är på ruta ett igen. Jag vet vad jag vill göra för skojs skull men vet inte hur jag vill att min framtid ska se ut. Jag vet att jag inte vill stanna här i Motala för här är allt sig likt.
Förutom att Östenssons håller på att bygga om och så men annars är det precis som vanligt. Vilket är synd men jag hade inte förväntat mig något annat.

På ett sätt så önskar jag att jag var kvar på skolan för där hade man alltid någon att umgås och hitta på något med. Trots att det oftast blev en promenad eller filmtittande för det mesta. Jag har mer kontakt med kompisarna på skolan än vad jag har med kompisarna här hemma. Men det är ju förståeligt. De har ju studierna att tänka på osv. men jag har varit hemma i snart 3,5-4 dagar och jag har inte träffat någon av mina kompisar här. Vilket känns väldigt tråkigt!

Jag vill inte hamna i samma "tillstånd". Det vill säga att jag jobbar, sover och sitter vid datorn dag ut och dag in. Men trenden pekar åt det hållet. Tyvärr! Men jag ska försöka skärpa mig och hitta på andra saker att göra.

Jag började lite smått idag faktiskt. Jag följde med mamma till feelgood och tränade så det blir nog fler gånger. Även fast jag tycker att gym är tråkiga! Ska försöka åka till simhallen och simma också eftersom jag har kvar biljetter dit sen i vintras.
Jag ska försöka hålla mig sysselsatt dessa 2 veckor tills jag börjar jobba igen. Och jag ser fram emot Linneas telefonsamtal imorgon (eller om jag hinner ringa först) för då ska vi försöka klura ut ett bra sätt att träffas på. Det behövs lite planering då hon bor i Köping.

Usch vilket tråkigt inlägg och all heder till er som orkat läsa hela inlägget!
Nu ska jag föna håret och bege mig mot farmor. Vi ska träffa min faster och äta pizza klockan 16. Det ska bli gott!

P.S Jag klickade på översätt till engelska och de översatte "Köping" till "the trophy cabinet"! Haha, det tyckte jag var kul. D.S

Jag har två saker att bekänna. För det första så åt jag chokladpudding med grädde till efterrätt idag. Kunde inte motstå! Hade inte ätit det på hur länge som helst och har varit sugen på det ett bra tag. Och så fanns det där i matsalen idag. Och jag kunde som sagt inte motstå!

Den andra bekännelsen som har större betydelse är att jag funderar på att hoppa av skolan. Men jag kan inte bestämma mig!
Anledningarna till att jag funderar på att hoppa av är en del. Bl.a. för att undervisningen är väldigt slapp här. Vi får massvis med tid till saker som man inte behöver en massa tid till. Det går inte framåt känns det som. Det har gått 4 veckor och det är 3 ämnen som vi inte ens har börjat på än och det känns inte bra.
Vi skjuter upp lektioner för att folk behöver jobba med annat än det ämnet trots att vi har haft två veckor på oss att göra färdigt uppgiften. Och idag på temalektionen så skulle vi ladda upp bilder från vår resa och göra ett bildspel av detta. För det första så har vi inte det som skyldighet om vi jobbar som reseledare, guide eller reseförsäljare osv. Och för det andra så kunde vi ju ha fått göra det på datakunskapen istället! Hade varit mycket bättre om vi hade börjat på något nytt tema liksom.

Det är massa annat också men jag orkar inte ta upp det här. Vi har iaf pratat med en av lärare om detta för det är inte bara jag som tycker att det är slappt osv. Så vi får se var det hamnar. Jag ska försöka bestämma mig innan fredag eller onsdag nästa vecka om jag ska vara kvar eller inte. Känns lite dumt att vänta en månad till då jag måste betala för uppehället osv. och kanske efter det bestämma mig om jag vill vara kvar här eller inte... suck!

Ett stress/orosmoment är äntligen ur vägen. Efter två turer till ombesiktningen så gick min röda springare igenom! Det var ojämn bromskraftfördelning på bakbromsarna. Det är svårt att veta vad felet är när man inte kan se det så vi bytte "fel" grejer första omgången och nu sist bytte vi ut bromsreduceringventilerna. Och det gjorde susen. Tack för all hjälp Thörning!

Jag är inte en person som visar mina känslor öppet för andra, oftast inte ens för mig själv, vilket kanske gör att jag har svårt att skaffa nya vänner. Jag öppnar inte mig själv tillräckligt och är då för tillbakadragande och på så vis så är det svårare för människor att lära känna den riktiga jag.
De få vänner jag har gillar jag mycket och borde troligtvis öppna mig lite mer för, för att på så sätt bli bättre vänner. Men det är svårt eftersom det helt enkelt inte är jag. Jag skulle gärna vilja ha en sån där vän som bara verkar finnas på film, en vän man kan berätta allt för eller ingenting och personen ifråga vet ändå hur jag känner. Förstår ni vad jag menar?


Vet inte riktigt vad jag menar med det här inlägget för det var inte såhär jag hade tänkt skriva från början...

Det jag ville få fram var att ibland kan en väns ord göra ont. Det kan kännas som om man är utbytbar. Och det kanske man är... Men nu vet jag iaf att inte planera in vissa saker. För är jag inte välkommen så vill jag inte komma dit.
Borde prata med vännen ifråga men som sagt; att "öppna upp" är inte jag. Bättre att låta bli för att sedan glömma bort...