Jag måste sluta hoppas, tro och se fram emot saker och ting. Speciellt, om inte alltid, när det är andra människor inblandade. Jag måste sluta tro att allt man planerar inträffar för i slutändan så blir man bara ledsen och kanske lite besviken iaf. Oftast inte på personerna inblandade utan för själva orsakens skull. Ser man fram emot något som sedan inte inträffar så är det självklart inte så kul. Oavsett orsaken till att det planerade blir inställt.

Jag brukar alltid vara den positiva Johanna. Allt ordnar sig i slutändan. Jag hade en period för kanske 7 månader sedan där jag inte var så positiv. Det var bland det värsta i mitt liv för lite av mig försvann under den tiden. Och nu börjar det hända igen.
Om jag inte är positiva Johanna, vem är jag då?

Vill man göra något så får man göra det själv
Då har man bara sig själv att skylla om hoppet dras bort..